Jag tänkte skriva lite om min förlossning så här ett år senare haha! men de är kul att sen gå tillbaka och läsa då jag inte skrivit någon tidigare. Jag hade en väldigt jobbig och påfrestande graviditet. Jag spydde mig igenom dagarna i 9månader och hade mkt problem med både sammandragningar och foglossning. Jag hade även ett sf-mått som var lång över det normala så jag fick gå på många extra kontroller och ultraljud. bebisen beräknades att väga 5kg i vecka 39 och jag fick panik. Jag hade stor rädsla för förlossningen redan innan och när jag sedan fick höra att jag hade ett stort barn blev jag skit rädd. Min första rektion var att jag vägra föda vaginalt. jag ville bli snittad. Men det ville inte mvc gå med på så jag fick gå på speciella möten för förlossningsrädda mammor. eftersom den barnmorskan inte heller kunde övertala mig till att föda vaginalt fick jag träffa en förlossningsläkare och diskutera mina olika möjligheter för det är ju ändå det mest optimala att föda naturligt. Efter ett långt samtal med många tårar kom vi tillslut överens om att dom skulle sätta igång mig i vecka 37 så inte bebisen skulle hinna bli fullt så stor. de var med blandade känslor jag gick ut från rummet. Jag var glad att jag skulle få träffa bebisen hela 3 veckor tidigare än bf. men jag var också orolig om vilka konsekvenser det skulle få. Jag var också väldigt nervös att jag skulle föda normalt men ändå övertygad om att det var det bästa för mitt barn. Den 5 april kl 08 skrev vi in oss på förlossningen för en igångsättning. vi fick flera gånger höra att det säkert kommer ta ett några dagar för att en igångsättning kan vara lite klurig. dom började med att sätta in en remsa vid livmodertappen för att stimulera till värkar och att de på såvis skulle börja öppna upp sig. Och visst värkar kom. jag hade i snitt ca 8 värkar på 10 minuter i över två timmar. och jävlar vad ont jag hade. jag hade hela tiden en grej på magen som mätte värkarna och och bebisens hjärtljud. Tillslut fick dom ta bort remsan då jag hade för många värkar på kort stund och de är inte hälsosamt för varken mig eller barnet. där låg jag i ca två timmar med intensiva värkar helt i onödan för de gav ingen effekt alls på livmodertappen... vi fick sedan gå och sova uppe på bb utan bebis och komma ner till förlossningen dagen efter för att fortsätta. den 6 april kl 09 gick vi ner till förlossningen och de visade att jag nu var öppen ca 1cm men jag hade inga värkar. så nu skulle dom försöka sätta in en ballongkateter i livmodertappen. de är typ som ett rör med en ballong på. så när den sitter rätt fyller som ballongen med vatten och när den sen ramlar av är man öppen 3cm. men dom fick inte in katetern.. jag fick ligga i en gynstol och två förlossningsläkare turades om att försöka få in den.. jag mådde såå jävla dåligt och de gjorde fruktansvärt ont. blodet bara rann.. de bad mig att testa lustgasen så kanske jag kunde slappna av bättre, så jag gjorde som dom sa men de blev tusen gånger värre. hela rummet snurra runt mig och jag kunde inte röra mig. jag hör avlägsna röster långt borta -slappna av.. slappna av. När effekten från den hemska lustgasen äntligen gått ur min kropp sa jag att de fick vara bra. jag orkade inte mer och allt kändes hemskt. de kändes som ett övergrepp och att jag inte hade någon kontroll överhuvudtaget. läkarna besluta sig för att avvakta några timmar och vi fick ett eget rum så länge. Nu hade lite små värkar börjat komma så jag erbjöds att ta ett bad. vilket jag gjorde och de var väldigt skönt. senare på kvällen knackade det på vår dörr och de var en annan läkare som fråga snällt och vänligt om hon fick göra ett sista försök med ballongkatetern. jag berätta om tidigare och om hur obehagligt jag tyckte att det var och att dom andra läkarna pröva minst 8 gånger var. men denna läkarn lova att hon endast skulle försöka 1 max 2 gånger. så jag gick med på det. jag la mig i gynstolen igen och katetern sattes på plats på första försöket! vilken lättnad. nu skulle äntligen denna förlossning gå framåt. kl 03 på natten den 7 april graviditetsvecka 37+1 lossna ballongkatetern när jag var på toa och det betydde att jag nu var 3cm öppen!. jag fick göra en snabb undersökning och dom konstaterade att de nu var dags att ta hål på fosterhinnorna så vattnet gick. då kom paniken tillbaka. Jag är såå rädd för smärta och börja typ hyperventilera och gråta.. vi kom överens om att först lägga epidural bedövningen så att dom kunde sätta igång den så fort jag behövde och när dom riktiga värkarna sedan skulle komma. vi fick vänta nån timma på narkosläkare och när hon sen kom in i rummet fick jag åter panik. tänk att dom skulle sticka en jättespruta i min rygg. men efter mycket lugnade ord och beröm lugnade jag ner mig och det gick jättebra att sticka. de gjorde inte ens ont haha. efter det tog dom hål på vattnet och de fooorsaa!! sån jävla ball känsla. jag fick även nu värkstimulerande dropp. nu började äntligen förlossningen komma igång och värkarna var mer regelbundna och mkt kraftigare än dom jag haft tidigare. efter ca 3 timmar med kraftiga värkar satte dom igång epiduralen och herregud vilken lättnad det var jag kunde plötsligt andas och kunde gå på toaletten. jag hade inte kunnat äta på tre dygn och heller knappt dricka då jag spydde konstant under förlossningsarbetet. så min kropp började sakta men säkert ge upp. jag var såå trött. och jag stod stil i flera timmar på 5cm. så jag fick vanligt dropp också och då satte det fart de tog ca 1 timma så var jag öppen 10cm när jag fick de beskedet börja jag gråta av lycka och kände mig så stolt att jag klarat det så här långt. jag hade flera gånger bett dom snitta mig då jag inte orka mer men dom sa åt mig att kämpa vidare och de är jag såå glad för idag. jag krystade i exakt 44minuter och kl 17.02 fick jag världens finaste prinsessa på min mage och jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv! de bästa jag gjort och jag är så jävla glad att jag lyckades och inte fega ur. I den stunden excitera inget annat och och all smärta var glömd! idag ångrar jag inte en sekund att jag valde att föda vaginalt de är de bästa jag gjort och jag är så lycklig med min prinsessa. även om jag sa aldrig mer efter förlossningen blir jag ändå lite sugen nu när jag skriver om det. och med nästa barn behöver jag inte vara rädd för jag vet precis vad som väntar och man får ju ändå det finaste gåvan som finns, ett liv.